Jobbhelg i januari, check!

Ica Möllevången, platsen där tiden står stilla. Jag var lite nervös när jag satte mig i kassan i lördags. Så pass att jag gick dit tidigare så att jag kunde stå bredvid ett tag. Efter en kvart satte jag mig själv och efter fem minuter var allt som det alltid varit. Samma otrevliga kunder som handlade. Samma trevliga kunder som handlade. Samma koder och samma personal. Jag var mest orolig att jag skulle ha glömt alla PLU-nummer på frukt och grönt men till och med ingefäran och brysselkålen satt kvar! Det var en skum känsla. Kan tänka mig att det känns likadant när man hamnar i Bermuda-triangeln. Klockorna står still och allt stannar.
Det var kul att komma tillbaka. Helt plötsligt blev jag Ica-Manda igen, (eller gamla Manda eller nåt, vet aldrig om jag någonsin varit Ica-Manda, hahahaha!). Inte mamma-Manda. Eller så klart, jag tänkte på Emilia massor men ja, ni fattar nog.

Här hemma hade allt gått bra, eller bättre än bra faktiskt. Det gick utmärkt. Alldeles lysande. Både Matt och Emilia har njutit av tiden tillsammans. Jag trodde nog inte att det skulle gå så bra. Inte för att jag inte litar på Matt eller tror att han inte är fullt kapabel till att ensam ta hand om henne, utan för att hon är så mammig just nu. Men det är visst bara när jag är i närheten. Jag var inte riktigt beredd på det och var tvungen att ta itu med känslor jag inte haft tidigare. Det kändes lite konstigt, det måste jag erkänna. Jag blev medveten om att hon faktiskt klarar sig utan mig nu. Vi är inte längre bundna till varandra på något fysiskt vis längre. Jag vet att det inte är av ondo men det kändes ändå konstigt. Helt plötsligt blev jag skrämmande medveten om att om något skulle hända med mig skulle hon klara sig utmärkt, och trots att jag hållit henne vid liv i åtta månader nu, så skulle hon inte ha något minne av mig. Det är helt befängt att tänka så, jag vet det, men jag kunde inte hjälpa det. Kanske inte så konstigt om man tänker på min och Matts bakgrund, men samtidigt tror jag att alla föräldrar, (eller kanske speciellt mammor), kommer till den insikten förr eller senare och att alla känner blandade känslor inför den självständigheten. För mig blev det bara så påtagligt just den här helgen när jag var borta från henne så länge, och hon var sitt vanliga, soliga jag när varit borta. Men självklart så blev hon ju strålande glad när jag kom hem och jag vill ändå tro att hon hade saknat mig. Lite grand i alla fall ;-). Nog om det. Jag är i alla fall otroligt glad att Matt och Emilia fick tiden och tillfället att bonda med varandra! Det behövdes för deras del. Lyckan som Matt kände av att vara själv och nära med henne gjorde mig enormt glad och tillfreds.

Lovade en blid på mina tjusiga stövlar. Här kommer den. Snygga, eller hur! I looooove! Mina första dyra och fina stövlar! Det har jag minsann förtjänat tycker jag!

Jag har också lagt in lite nya bilder på Milisen! Och ett på Matt, just for fun!

Nästa vecka väntar mycket även då. Bl.a annat är det dags för BOEL-prov, som är ett hörsel- och syntest. Rytmik, fika med Lunda-polarna och simning finns också på agendan. Fullt upp som vanligt alltså!

Nu är det tack och adjö för den här helgen!