Efter Emilias lilla bajsrace igår kom sedan igår kväll och och idag matmaratonet! Jag ammade en hungrig dotter konstant från kl. 21-01! Hujedamej! Sedan idag har hon också ammat konstant och bara bajsat några gånger. Det är en hungrig liten tjej vi har fått! Men det var ju det de sa på kontrollerna innan; "Nu ska hon komma ut och äta" och det gör hon med råge, vår lilla duktiga tjej.
Inatt vaknade största kärleken med jättemagknip, hennes dumma mamma hade inte orkat rapa henne sista amningen och det fick vi alla lida för. Det varade inte alls så länge men HERREGUD vad det gjorde ont i hjärtat! Hela livmodern drog ihop sig och varje minut kändes som en evighet när hon bara skrek. Vilket hjärtskärande skrik, det där ont-skriket. Till saken hör också att hon väckte mig ur en mardröm där jag besinningslöst och kallblodigt mördade både människor och varelser som försökte ta sig in i vår lägenhet och ta vårt barn. Det skulle jag förmodligen göra i verkligheten också.
När sedan älsklingen somnat igen och jag låg där klarvaken med mina trasiga nerver med min dotters hjärtskärande skrik ringandes i öronen så tänkte jag på att det faktiskt finns en baksida av det här oändligt, djupa kärleksfulla myntet också och det är att alla världens orättvisor och hemskheter plötsligt blir väldigt verkliga och nära. När jag låg där så tänkte jag på Madeleines stackars föräldrar och alla andra föräldrar som blivit av med sitt barn, på alla stackars föräldrar i Afrika och Asien som fått se sina barn våldtas och mördas mitt framför ögonen på dem, på människorna i Bangladesh som nu förlorat sina hem och kommit ifrån sina barn i katastrofen.
Det blir så nära och påtagligt på något vis och det går inte längre att blunda för alla hemska saker. Jag ska imorgon skänka pengar till Röda Korsets insamling för "Rädda mammorna" och jag vill uppmuntra alla att göra detsamma!
Ha en bra helg på er, imorgon är det min första mors-dag!!! Wohoo! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar