Ja, så känns det just nu. Igår satte förvärkarna igång med ny kraft igen men utan resultat. Jag vill bara att lill-tjejen ska komma ut av sig själv nu. Jag vet inte, men med lite eftertanke så känns det inte så bra att bli igångsatt. Jag har läst på lite om det och det ska vara mer utdraget och betydligt mer smärtsamt än "vanlig" förlossning. Kroppen hinner aldrig vänja sig så som när värkarna sätter igång av sig själv. Jag har ju också bestämt att jag inte vill ha epidural. Förlossningen och den smärtan som tillhör där är jag inte ett dugg rädd för men tanken på epidural skrämmer livet ur mig. JAG VILL INTE! Men vid igångsättning är det nog en nödvändighet eftersom det förmodligen gör jätte-jätteont. Åh, jag blir tokig av all tid jag har att tänka på det här fram till tisdag... Hoppas, hoppas att hon kommer av sig själv till helgen! Nu håller ni alla tummar ni har!
Samtidigt har även kommentaren om att små barn har svårt att klara en förlossning sjunkit in, att de lätt blir stressade och trötta. Herregud, ta bara ut mitt barn och lägg det hos mig! Vår lilla dotter, åh, all denna oro för hur det ska gå för både henne och mig.
Men att föda här i Malmö har jag verkligen förlikat mig med. Det känns bra. Sätter förlossningen igång av sig själv väljer vi Lund men blir det inte så så är det helt ok, precis som Beckie säger så känner de mig i Malmö och jag känner mig väldigt trygg i deras händer. Sen är det ju hela tiden jag som har velat att Matt ska få sova med oss för att det skulle kännas bäst för mig att inte vara ensam men han har peppat mig så mycket att jag klarar det där utmärkt så nu känns det bra.
På tal om peppning så vill jag tacka er alla för fina och uppmuntrande kommentarer, sms och telefonsamtal (kusin Malin ringde från Kanada igår!!!). Det hjälper så otroligt mycket, det ska ni veta! Usch, nu blir jag helt rörd och får sluta innan jag gråter på Matts dyra dator!
Kärlek och kramar till er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar