Och tiden den bara går...

Den sjuttonde februari 2007 var en lördag. Då hade jag ett mysigt pirr i magen hela dagen. Jag ville att den dagen skulle bli perfekt. Den var planerad in i minsta detalj för att inget skulle gå fel. Maten till lunch var uttänkt och restaurangbesöket på kvällen var bokat. Vi vaknade nog ganska sent, (vilket vi kunde på den tiden), och åt en långsam frukost. Över bordet log vi mot varandra och gav varandra hemlighetsfulla blickar. Vi visste ju något som ingen annan visste... Till lunch begav vi oss till Hai på Davidhallstorg för att äta sushi. Jag hade övertalat Matt om att han skulle älska det lika mycket som jag. Nyförälskad, och dagen till ära, gav han det en chans trots att han hade onda aningar. Under lunchen stod det klart att Matt inte tycker om sushi. Ingen bra chansning med andra ord, men en gullig uppoffring av honom. Med en ganska illamående Matt fick vi bege hemåt för att vila så att han kunne hämta sig innan grande finale på kvällen. När vi kom till restaurangen Epicuré på Gamla Väster stod det en stoooooor bukett blommor på bordet. Det var från våra kolleger, Silvia och Anette, som ville gratulera. Tänk, de enda vi talat om det för! Vilken fullträff! På restaurangen behandlades vi som de kungliga vi kände oss som. Vi fick champange, romantisk musik och utsökt mat. Jag är säker på att ett rosa skimmer la sig kring oss och på bordet låg de fina blå askarna i sammet, askarna med den väl bevarade hemligheten. Så över desserten gjorde vi det. Trädde på varandra våra ringar, lovade varandra evig trohet och kärlek och vi gnistrade ikapp med de blänkande smyckena på våra ringfingrar. Det var en underbar dag och kväll och jag minns den som igår. Idag har jag inga fjärilar i magen men jag går i alla fall runt med ett fånigt förälskat leende på mina läppar.
För tre år sedan idag, förlovade dina föräldrar sig, Emilia!

Ja, då var det alltså en vecka sen sist jag skrev. Var tar all tid vägen, det skulle jag vilja veta! Jag hinner inte med något av det jag tänker på morgonen att jag ska göra och ändå går bara tiden och jag tycker att jag inte gör något. Jag får skylla på Snuttis, för med utvecklingen minskar min lugna tid. All tid som hon är vaken går åt till att hålla henne vid liv!
Numera är krypandet gammal skåpmat och nya grejen är såklart att ställa sig upp. Överallt. Även mot saker som kanske inte är gjorda för det ändamålet. Exempel på detta är papperskorgar, golvlampor, badkarskanten och kökslådor. Konsekvensen av dragandet i saker som inte tål det är såklart att bebis far i backen. Ofta med ett TJONG och gråt som följd. Alltså är det för mig ett evigt passande, tröstande och uppmuntrande om vartannat.
Men det är KUL, missförstå mig inte. Jag välkomnar denna utveckling med öppna armar och är strålande glad över att vi har ett friskt barn som utvecklas med stormsteg. Det är fantastiskt att varje dag få följa med på hennes resa mot större frihet och självständighet. Hon är en underbar unge som möter dagen, (och mig), med ett strålande leende varje dag! Tänk vilken lycka!

Denna syn mötte mig igår, hihi!

Tyvärr hinner vi inte fira så mycket idag. Vi måste städa och göra vid lite här hemma. Imorgon får vi nämligen fint besök! Min gamla barndomskompis från Island kommer och hälsar på med sin familj! Vi har inte setts på närmare 15 år så det är en stor dag imorgon! Pappa ska komma över med deras barnstol för de har en liten son som också kommer med. Så det blir en riktigt familjemiddag.

Nu måste jag sluta för Emilia vill ha lite närhet och tvärvägrar att leka på golvet. Jag hoppas att jag kan återkomma inom en snar framtid!

Over and out för denna gång!

Just det! Lägger upp lite nya bilder!