Rörelsehindrad

Det blev ingen långpromenad igår. Inte idag heller, har för ont. Jag kan knappt ha byxor på mig. Idag ringde jag till Hudkliniken men min läkare har ju gått i pension och jobbar bara en dag i veckan, vanligtvis onsdagar. Men inte idag, tydligen kunde de in heller se i schemat när hon skulle komma och vara där nästa gång. När jag frågade om jag inte kunde få träffa någon annan läkare som kunde ge mig sprutorna så svarar sköterskan att hon inte riktigt känner till rutinerna och hur det skulle gå till! Hon visste inte hur jag skulle gå tillväga. Men hon upplyste mig vänligt om att jag står i kö till laseroperation. Jo, tack, det vet jag, men jag behöver hjälp NU! IDAG! GENAST!
Eftersom jag har väldigt ont och inte vill hamna på operationsbordet på KK akuten så ringde då jag till min vårdcentral. Där fick jag prata med en gullig och medkännande sköterska som gjorde så gott hon kunde. Hon fixade en akuttid åt mig men inte med min husläkare, varför i hela friden skulle man välja en sådan? Inte en enda gång sedan jag gjorde det har jag fått träffa henne... I alla fall så skulle jag infinna mig på Vårdcentralen 45 minuter senare, vilket inte var det lättaste eftersom jag haltat mig bort till parken med hundarna och vagnen. Men det gick och jag hann i tid. Läkaren där var alldeles rådvill inför min sjukdom, (vilket inte direkt kom som en överraskning), och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon undrade om jag hade provat Ipren mot smärtan... Mitt förslag var att hon kanske kunde skriva ut någon stark kortisonsalva eftersom jag brukar få kortisonsprutor, men hon sa att hon aldrig hört om den sortens behandling så det ville hon inte. Mitt andra alternativ var att hon skulle skriva ut penicillin till mig och det gick bra. Eftersom min gamla inte verkar göra någon nytta längre, (kanske bakterierna är resistenta efter många års användning), så fick jag en ny sort. Nu återstår det att se hur jag känner mig imorgon. Jag hoppas innerligt att det är bättre, så att jag i alla fall kan ha underbyxor på mig!

Att sedan hämta ut medicinen var ett äventyr i sig, den fanns bara på apoteket på Värnhem så jag fick ta bussen dit och hem igen. Stackars Emilia, som vackert fick följa med överallt, satt allt som allt i vagnen i tre timmar i sträck idag. Utan minsta gnäll. Hon är så underbart förstående och tålmodig, min fina flicka. Snällast i världen är hon.

Nu ikväll har vi varit på restaurang med Hilde och Martin. Vi var på Green Mango här på Möllan. Gott och trevligt efter en jobbig dag. Men där sa Emilia ifrån. Hon blev trött och gnällig på slutet, men vad hon har kämpat tappert idag! Detta trots att vi hade en riktigt jobbig natt bakom oss. Ja, vi vuxna i alla fall. Hon vaknade vid tolv inatt och somnade igen vid tre-tiden. Där emellan tjoade, tjimmade och busade hon sig alldeles svettig. Hon var färdigsoven, tyckte hon... Det tyckte inte jag, men det kvittade vad jag gjorde, hon ville inte somna om. Jag trodde i min enfald att hon skulle sova längre i morse, men halv sju slog hon upp sina vackra bruna som vanligt... Snark... Så ni kan ju förstå att vi är otroligt stolta över vår lilla flicka, som trots en jobbig natt, nästan inte klagar alls när vi drar ut henne på en massa.
Hon har det också rätt så jobbigt med sina tänder just nu. Det kliar nog väldigt. Ena hörntanden har äntligen trängt fram, men de två andra står och spänner. Men vi stryker på Alvedon på tandköttet (tack för tipset Kajsa!) och det verkar lindra.

Nu ska jag gå och lägga mig och sova goooooott. Speciellt eftersom Man U tagit sig vidare till kvartsfinal i CL, efter en utskåpning av Milan!