Då var det dags igen...

Två veckor tog det innan vi blev sjuka igen. Emilia är bara lite förkyld, men den här gången åkte jag dit rejält. Hög feber och vansinnigt ont i halsen. Jag är så trött på det här nu. Jag kommer verkligen att överväga ordentligt att ha ett barn till. Nu, sådär rent spontant, känner jag att när den här pärsen är över så gör jag ju inte gärna om det om några år. Är det värt det? Ja, det är väl klart att det är. Men jag tänker att då ska man ju på det igen med sjukdomar och hundår när nya barnet börjar på dagis. Inte så lockande.
Men strunt i det nu, det går över.

Jag har jättedåligt samvete för att det var så länge sedan jag skrev om Emilia. Det händer ju saker varje dag och jag måste blogga om dem för att inte glömma bort. Det finns säkert massor som jag har glömt redan men jag ska skriva ner det jag kommer ihåg.

Emilia är för tillfälligt helt tokig i att rita. Hon ritar på allt, (mindre kul), och hela tiden. Böcker och att rita är de största intressena.

Några av Emilias vackra alster. Den där lilla lappen med det blåa som råkat hamna i slasken är en katt.

Det här är en riktigt bra bilderbok för små fingrar!

Något som hon har fastnat för när vi är ute, är att gå balansgång. Hon gör det överallt där hon hittar en kant eller bara raka streck i form av plattor eller liknande. Det är verkligen en kul grej! Hon går gärna också balansgång på trösklarna här hemma också. De har berättat på dagis att hon gör det där med. Det började när de hade gymnastik med hinderbana en dag. Nu när de går ut till lekplats skiter hon i allt annat än kanterna runt om lekplatsen. Där ska hon gå, hela tiden! En blivande cirkusprinsessa kanske?

Nu tar jag en paus i skrivandet för Helen på Efter tio! (Ni får spola till första strecket eller första reklampausen, 27 minuter in.) Underbart! Hon ska sjunga mitt favoritspår Ärlighet!

Åh, det var fantastiskt! Hon är min gudinna! Jag hoppas att jag kan lyssna på henne även i livet efter detta för en livstid med Helen är helt enkelt inte tillräckligt! Som alltid när jag ser eller hör något med Helen så får glömmer jag bort mig och nu har jag spenderat de senaste två timmarna med att lyssna på Kristina at Carneigie Hall och läst texterna, och ja, snyftat. Det är ju så bra och sorgligt. Det här är väl som att svära i kyrkan men jag måste faktiskt säga att jag tycker att Russell Watson är bättre som Karl Oskar än vad Ekborg var. I alla fall röstmässigt. Anders var ju visserligen grym på scen i skådespelet och det vet jag inte om Watson är. Det hörs att de vet vad de vill ha för rösterna på de som sjöng Roberts och Ulrikas roller är ganska lika orginalet. Men att de inte hittade någon engelsktalande Kristina utan exporterade den enda röst som de tycker duger säger väl allt...

Hmm...Jag skulle ju blogga om Snuttis. Men nu måste jag pausa och äta lite.

Tillbaka, jag har ätit, hunden har ätit, jag har kissat, Lisa har kissat och bajsat så nu är alla nöjda. Nu ska jag försöka avsluta det här inlägget.

Vår dotter har utvecklat en underbar fantasi och har börjat leka fantasilekar. Inte så att hon leker rollekar utan att hon hör och ser saker som inte finns. Hon har en liten bärbar kassettspelare som Matt hade när han var liten. Den sätter hon på och spelar musik. Det är bara det att den har varken batteri eller kassett... Men hon är mycket bestämd med vilka sånger den spelar. Hon sjunger till och man får inte sjunga fel eller hoppa över! Hon lagar mat och kokar kaffe som man ska äta och dricka! Härligt med fantasi!

Hon är fortfarande ett litet matvrak, vår Milis. I alla fall när hon får vara frisk. Hon har vuxit massor den senaste tiden. Just nu är hon i en sån där mellanstorlek igen så att storlek 80 blir för litet men 86 för stort. Det är så störigt när hon är där. Ingenting passar och sitter riktigt bra på henne. Jag har massvis med kläder i storlek 86 som jag bara längter efter att ta fram åt henne men jag får vänta lite till. Hon är ju så smal i midjan också att det inte går att ha något annat än storlek 80. Om det bara var längden så kunde man ju kavla upp men man kan inte dra åt midjan hur mycket som helst.

Så, nu har jag nog skrivit allt jag skulle komma ihåg, lyssnat på hela engelska Kristina och nu ska jag bara lägga in lite bilder innan mamma och pappa kommer med lillan. Lillan, som jag saknar så mycket när jag inte är nära henne.

En hel dag tog det att skriva detta inlägg, men nu är jag klar!
Tack för mig!